Exkludering, inkludering och adaption av kroppar

Det finns flera avsikter med att analysera statliga offentliga utredningar utifrån abjektionsbegreppet. Först och främst står det klart att utredningarna kämpar med något som anses vara väldigt speciellt – ”en samhällsfara” som det står i SOU 1941:32, eller ”något man inte pratar om så ofta”, som det står i SOU 1984:63. Det är lite försiktigt och obekvämt som utredningarna lägger fram argumentationen för den ena eller andra lagändringen och det är tydligt att man inte talar om avvikande kön och sexualitet på samma sätt som man talar om äktenskapslagen, föräldraledighet, skattesänkningar eller miljöavdrag. Det centrala här är därför att analysera på vilket sätt man talar om det obekväma och nedtystade. För en analys med abjektion som centralt begrepp, är det intressant att försöka svara på frågan varför det är ett olustigt tal: vad är det i själva samtalsämnet som gör att det upplevs som hotande, besvärligt eller påtvingat, men även på vilket sätt ett sådant tal kräver väl avvägda ordval och ett sätt att inte alltför tydligt påvisa olusten inför samtalsämnet.

Som en följd av dessa frågor är det likaså viktigt att se på vilket sätt detta tal i sig bidrar till att lösa olusten och obehaget. Det har nämligen inte sällan en sorts pseudoterapeutisk verkan att genom kategorier och utlåtanden kunna skapa en ordning, en lag, angående det som dessförinnan inte omfattades av en sådan. Jag betraktar med andra ord utredningstexterna som mer än bara texter – de intar den väsentliga rollen som lösare av ett problem i en mycket vidare bemärkelse än det problem som utredningarna själva säger sig stå inför. De utgör navet i en process som verkar behöva upprepas om och om igen utan att kunna nå en egentlig lösning (vilket är det som diskvalificerar dem som faktiska terapeutiska texter). Anledningen till att jag vill ha svar på dessa frågor är bland annat för att senare kunna analysera hur det pseudoterapeutiska och ordningsproducerande talet i utredningarna blir ett mycket specifikt tilltal – en interpellation. Samtidigt som utredningarna försvarar sig mot något hotfullt genom att försöka kategorisera bort det hotfulla, producerar de nämligen även subjekt genom att de sätter gränserna för vad som är mänskligt, verkligt och begripligt.

Något förenklat skulle man kunna säga att den heterosexuella matrisens specifika abjektion har gett upphov till de lagar och utredningar jag analyserar: hade en särskild könstillhörighet och ett heterosexuellt begär inte gjorts oumbärliga för varje individs subjektifieringsprocess, skulle det som betraktas som problem i lagens ögon inte varit särskilt intressanta att reproducera, identifiera och definiera. Mitt material är alltså i egentlig bemärkelse redan i sig själv en effekt av en ordning där kön står i centrum – ett symptom på en fixering på och av könstillhörigheter och sexuella begär. Som berördes i föregående kapitel, skulle man kunna säga att den heterosexuella matrisens inre paradoxer ger upphov till vissa problem som matrisens subjekt måste lösa för att kunna fortsätta reproducera sig själva som just subjekt och därigenom reproducerar de även den heterosexuella matrisen. Lösningen på dessa paradoxer måste dock vara sådan att den inte avslöjar att problemet är självförvållat. Det är denna process som det här kapitlet kommer att undersöka noggrannare, för även om utredningarnas existens i sig talar för att abjektionen ligger nära ämnet, återstår ändå att kartlägga och förstå själva abjektionsprocessen: vad är hotfullt, varför är det hotfullt och hur hanteras det?

Abjekt och abjektion

För att kunna introducera abjektion som ett analytiskt begrepp ska jag börja med att dela upp abjekt och abjektion. i Abjekt kan beskrivas som en känsla av avsky eller äckel som utlösts av åsynen eller närvaron av någonting. Det är dock egentligen inte möjligt att kalla detta någonting för ett objekt, eftersom det är just dess status som icke-objekt som utlöser känslan av äckel, men det är förmodligen inte heller möjligt att i egentlig mening kalla detta någonting för abjekt eftersom det inte är saken i sig som är abjekt, utan känslan den orsakar. Det kan vara väsentligt att påpeka detta eftersom det ofta sker en sorts förenklande förskjutning, även i denna avhandling, där saken blir det abjekta. Risken är då att man essentialiserar en viss form eller ett visst fenomen som alltid varande abjekt, vilket alltså inte är syftet. Det är den som betraktar som skapar det abjekta – inte saken/formen som betraktas.  ii

Abjektion å sin sida kan ses som en skyddande process vilken försöker oskadliggöra det abjekta, det vill säga en metod att hantera känslan av äckel på ett psykiskt plan. Eftersom abjektet har utlösts av en förvirring angående skillnaden och gränsen mellan subjekt och objekt (den egna kroppen och omvärlden), eftersträvas en ordning som skapar en gräns mellan subjektet och saken som utlöst det abjekta. Gränsdragningen fungerar så att säga som en förklaring och stabilisator till subjektets förhållande med det abjekta. Det betraktade måste till varje pris bli förståeligt och begripligt, det vill säga kunna tillskrivas definierbara gränser och former för att kunna betraktas som ett objekt (som något som har en plats utanför det egna subjektet men samtidigt en plats i den förståeliga omvärlden). Om inte detta sker är det nämligen subjektets gränser och former som hotas – det icke-definierbara ifrågasätter subjektets idé om sig själv och omvärlden och hotar att invadera subjektets kropp och upplösa dess gränser. Detta är inte ett bokstavligt hot i bemärkelsen att en fysisk massa förändras - det är upplevelsen av denna massas funktion och plats som hotas, vilket på sätt och vis innebär samma sak för den som upplever det abjekta. Abjektion är med andra ord en högst kroppslig erfarenhet.

Den abjekta kroppen

Om vissa kroppar är abjekta, hur kan vi då identifiera dem som sådana? Om vårt utgångsläge är någonting som är förkastat, oförståeligt och omöjligt att sätta ord på, hur kan man då tala om abjekta kroppar och i ännu högre grad en teori om abjektion överhuvudtaget? I ett försök att förklara dessa kroppars funktion och effekt, nämner Butler den intersexuella kroppen som ett exempel på vad hon menar med abjekt kropp (se bland annat Butler, 1991:119ff; Butler, 2001b). Det är samtidigt implicit att Butlers abjektteori inte inskränker sig till att endast beröra intersexuella kroppar, utan skulle förmodligen lika väl kunna exemplifieras med hjälp av ’funktionshindrade’ kroppar (Mitchell and Snyder, 1997; Hanisch, 2004), teknifierade kroppar av den sort som Donna Haraway kallar för cyborgs (Haraway, 1991), den lesbiska kroppen (Butler, 1993:57ff) eller den interrasifierade kroppen (Sollors, 1997). iii Det finns med andra ord många olika kroppar som behandlas som abjekta utifrån många olika definitioner av vad som utgör ett mänskligt subjekt. Det är kanske därför viktigt att komma ihåg att abjektion i detta sammanhang handlar om den heterosexuella matrisens specifika abjektioner och inte om ”alla” abjektioner. Det är just denna matris’ sätt att reproducera heterosexuella män och kvinnor och den specifika subjektifiering som blir dess effekt som står i stånd att analyseras och ifrågasättas.

Anledningen till att jag här analyserar texter som berör intersexuella är dock endast i andra hand Butlers utpekande av dessa kroppar som abjekta och i första hand ett sorts resultat av min genealogiska metod: som nämndes i inledningen återkommer de utredningar som säger sig behandla homosexualitet (SOU 1935:68; SOU 1941:32; SOU 1984:63; SOU 1993:68; SOU 2001:10; SOU 2001:39) alltid till ett specifikt tal om könstillhörighet, samtidigt som utredningen om inter- och transsexuellas könstillhörighet (SOU 1968:28) återkommer till frågor om homosexualitet. Redan på ett tidigt stadium tyckte jag alltså mig kunna se den heterosexuella matrisens krav på ett självklart samband mellan kön, könsupplevelse och begär då det är dessa återkommande kategorier som de fristående utredningarna om inter- och transsexualism respektive homosexualitet har gemensamt utan att de någonstans explicit behöver hänvisa till varandra. Exakt vad sambandet är och hur och varför det görs återstår således att analysera nedan.

Förkastandet av könets osäkerhet 

Det finns ett citat i början av SOU 1968:28 (Intersexuellas könstillhörighet: Förslag till lag om fastställande av könstillhörighet i vissa fall, Justitiedepartementet 1968) som på många sätt är intressant. Det kan sägas visa på själva utredningens självgenererade problem: ”Det är omöjligt att diskutera avvikelser från den normala könsutvecklingen utan att först definiera begreppet kön.” (SOU 1968:28; s. 21) Här fastställs att könsavvikelser endast går att diskutera genom att först fastställa vad som ska anses vara normalt. Förfarandet är självfallet vetenskapligt tentativt då det baseras på utredningens och experternas antagna definition av det normala könet: domen har så att säga på förhand både skrivits och verkställts av domarna. Framför allt är det dock intressant att konstatera att det på detta stadium inte ens handlar om att fastställa eller erkänna avvikelser – de ska endast bli möjliga att diskutera. Ämnet verkar alltså vara så känsligt att det kräver både tydliga ramar och fastställda mätnormer för att en diskussion ens ska få äga rum, det vill säga för att denna sorts avvikelser överhuvudtaget ska kunna komma på tal - i ordets bokstavliga betydelse. Det är detta tal som här kommer att analyseras med utgångspunkt i vilka subjekt talet försöker skydda och vilka kroppar det försöker materialisera.

Könstillhörighet som ett självständigt värde

När man läser SOU 1968:28 framstår två utgångslägen som orubbliga: att var och en tillskrivs antingen en manlig eller kvinnlig könstillhörighet och att det är den medicinska vetenskapens skyldighet att ingripa om ambivalenta fall skulle uppstå. Så kallat otydligt kön beskrivs som ett fall för medicinvetenskapen, och den medicinska diskursens inflytande på juridiken under 1900-talet framstår i denna utredning tydligt. Från en juridisk synvinkel argumenterar dock utredningen för en stabil och tydlig könstillhörighet främst utifrån de redan existerande juridiska definitionerna: det finns bara män och kvinnor i juridiska texter och många lagar är beroende av denna dikotomi för att de ska vara begripliga. iv Det är emellertid inte endast sociala och juridiska argument som framhålls; i SOU 1968:28 nämns även ett ”självständigt värde” utöver de redan anförda:

“Att könstillhörigheten kan fastställas är angeläget för att de rättsregler som bygger på könsskillnaden skall få effektiv

tillämpning och för att övriga i samhället rådande värderingar med utgångspunkt i nämnda skillnad skall kunna följas. För den

enskilde är det samtidigt fråga om ett rättssäkerhetsintresse. Härtill kommer, att för de personer det här gäller fastställandet av

en för dem adekvat könsidentitet har ett självständigt värde utöver den betydelse det har att de övriga – rättsliga och andra –

verkningar av åtgärden som förut berörts kan inträda.“ (SOU 1968:28, s. 33, min kursiv.)

Exakt vad detta självständiga värde består i förklaras inte, utan det framhålls endast att det är ett värde som inte är sammankopplat med rättslig tillämpning, rättssäkerhet eller rådande värderingar i samhället.    Alla försök att förklara ett sådant självständigt värde, återknyts dock ständigt till föga självständiga omständigheter i form av föräldrar, omgivningen och det tänkta skräckscenariot som skulle kunna sammanfattas i termen Omklädningsrummet – det vill säga en fiktiv, men oundviklig, plats eller situation där det stora avslöjandet sker och det abjekta blir synligt. I utredningen är denna plats ständigt närvarande i texten; det är inför hotet om detta avslöjande som utredningen menar att barnet måste skyddas – även om utredningen egentligen, i en nästan klassisk freudiansk felsägning, oftast hänvisar till omgivningens upplevelser av det tvetydiga barnets kropp istället för till barnets upplevelse av sin kropp inför andra. Det verkar med andra ord snarare vara omgivningen som ska skyddas från åsynen inför den intersexuellas kropp:  vi

”Det föreligger ett starkt tryck från föräldrar och anhöriga men även från samhället, i första hand kyrkobokföringen, att snabbt få

beteckna barnet som pojke eller som flicka.” (SOU 1968:28; s. 24; min kursiv.)

”För dessa grupper med störd genitalutveckling föreligger ofta besvärligheter i förhållande till omgivningen. Detta visar sig i en

rädsla för att exponera sin kropp, vilket leder till svårigheter att på ett normalt sätt vara en medlem av ’gruppen’.” (SOU 1968:28,

s. 25; min kursiv.)

Överhuvudtaget verkar det i första hand vara ”föräldrar och anhöriga” samt ”samhället” som förväntas reagera negativt inför en intersexuell kropp. Utredningen talar dels om byråkratiska problem med könsregistrering och personnummer, dels om samhällets reaktioner. Frågan är om det är just att undvika dessa reaktioner som utgör det ”självständiga värdet”? Det är trots allt dessa resonemang – och inte några andra – som utgör grunden för utredningens slutsats om de kirurgiska och hormonella behandlingarnas nödvändighet. Begrepp som ”könsidentifiering” och ”psykosexuell inriktning”, vilka förekommer i utredningen, förklaras nämligen inte närmare utan det konstateras endast relativt kort och implicit att de är nödvändiga:

“[d]et får anses önskvärt, att varje utredning av barn med tvetydig utveckling av könsorganen i framtiden innefattar psykologisk

undersökning. Psykologen har till sitt förfogande projektiva test, varigenom barnets könsidentifiering möjligen kan säkrare

bedömas. Fortlöpande stödterapi i någon form behövs också för barn med störd könsutveckling. Dessa barn har ju ett allvarligt

handicap[…].” (SOU 1968:28, s.25; min kursiv.). 

”Vid ändring av kön i senare ålder tillmäter man den psykosexuella inriktningen avgörande betydelse. En manifest könsidentitet

anses här väsentligare än genitalorganens utseende och möjlighet till rekonstruktion av dessa.” (SOU 1968:28, s. 25; min kursiv.)

Utredningen tar vidare endast upp möjligheten till en sorts könsidentitetsstörning: den att känna att man är det motsatta könet i förhållande till det kön man tilldelats. Det ägnas en hel del sidor åt denna problematik i utredningen, där man menar att intersexuella barn som senare i livet känner att de har tilldelats fel kön ska ha rätt att genomgå en könsbytesoperation. En könsidentitetsstörning handlar med andra ord aldrig om att inte känna sig som både-och eller varken-eller, det vill säga oavsett hur kroppen ser ut finns det endast två fasta könsidentiteter. Här återkommer vi alltså till de implicita kopplingarna utredningarna emellan; könstillhörighet sätts samman med sexuellt begär och vise versa trots att de enskilda utredningarna endast säger sig diskutera en av dessa företeelser. Detta sker dock först efter att könstillhörighet lösgjorts från den anatomiska kroppen genom begreppet könsidentitet. På så sätt utgör inte den intersexuella kroppen längre ett hot i sig, eftersom det, enligt utredningen, alltid finns en av två möjliga könsidentiteter som barnet kommer att utveckla oavsett hur kroppen ser ut. Operation av könsorgan kan därför återigen ses som en eftergift till omgivningen för att förhindra att andra människor ställs inför den abjekta kroppen, men även som en eftergift för barnet, i syfte att bekräfta den förutfattade könsidentiteten. Detta förfarande innebär att även om könsanatomin till synes har frigjorts från könsidentiteten, betyder detta att man endast har vänt på förhållandet: könsidentitet bör vara avgörande för könets utseende istället för tvärtom, men för att inte undvika förvirring i det återkommande omklädningsrummet, krävs även en förändring av kroppen. Detta är en könsdefinition som förövrigt inte bara blir tydligare, utan till och med möjliggjorts, genom samma utrednings diskussion kring transsexualism.

Om det är nästintill omöjligt att finna medicinska argument för stabila könskategorier i utredningen från 1968, är det däremot enklare att finna exempel på juridiska argument för detsamma.  Utredningen introducerar exempelvis en helt juridiskt baserad tankelek om vad som skulle hända om varken kirurgi eller kategoriseringsförsök vore önskvärda. vii Resultatet skulle, enligt utredningen, vara följande scenarion:

“Det har också gjorts gällande, att en alltför liberal hållning kunde medföra risk  för utbredning av homosexualitet[…]“ (SOU

1968:28, s.38)

“[…]införandet av mellanformer mellan manligt och kvinnligt kön kan medföra konsekvenser, som inte kan överblickas.“ (SOU

1968:28, s.40)

“[…]eljest inte kunna uteslutas, att den som får manligt kön blir moder eller att den som får kvinnligt blir fader.“ (SOU 1968:28,

s.51)

“I samma riktning pekar ett allmänt intresse av ordning och reda i släktskapsförhållandena.“ (SOU 1968:28, s.52)

Det är en ganska unik tankelek, som dock förlorar sin eventuella radikalitet i det att de inte enbart förkastas omgående, utan även säger sig beröra endast de juridiska frågorna. Det är ändå en mycket talande lek där det första citatet faktiskt är en sällsynt explicit koppling mellan homosexualitet och otydlig könstillhörighet, även om den exakta kopplingen anses vara självklar och underförstådd. Eftersom homosexualitet var sjukdomsklassificerad när utredningen skrevs är det förmodligen i första hand homosexualitet som en sjukdom som föranleder utredningens juridiska farhågor, men utifrån det skulle utredningen här lika väl ha kunnat nämna exempelvis transvestism, som även det var sjukdomsklassificerat vid denna tidpunkt. Man borde utifrån det kunna anta att utredningen väljer att skriva just homosexualitet och att göra en koppling till en obestämt könad kropp av en specifik anledning. Släktskapsförhållanden är även de juridiskt centrala i samband med arvsrätt, äktenskapsbalk och föräldrabalk, och nämns förmodligen av den anledningen. De ”konsekvenser, som inte kan överblickas” syftar alltså på att lagstiftningen skulle behöva ändras på otänkbara sätt; juridisk anarki och oordning skulle följa om ett rättssubjekt tilläts vara både man eller kvinna eller varken man eller kvinna. En rad olika frågor skulle vara omöjliga att besvara: hur skulle arvsrätten fungera? Vem är far och mor? Vad utgör en far och en mor? Vad utredningen, i sin tilltro till det befintliga lagsystemet, däremot aldrig berör, är varför dessa frågor är väsentliga att besvara ens inom ett juridiskt system? Det förefintliga släktskapssystemets nödvändighet är med andra ord helt naturaliserat och inte heller här kan man återfinna någon definition av det utlovade ”självständiga värdet”.

Frågan är om inte utredningens frågor även kan ha orsaker som sträcker sig långt utanför den juridiska nyfikenheten. Det är trots allt ”ordning i släktskapsförhållanden” som verkar stå i centrum för utredningens farhågor, vilket tillskrivs ett ”allmänt intresse”, det vill säga att även utanför juridikens ramar bör denna ordning ses som önskvärd att upprätthålla. Oron kan med andra ord även bottna i en rädsla för de faktiska släktskapsförhållandenas upplösande - en rädsla för att ett bekönat subjekt (exempelvis utredningsledamöterna) till vardags inte ska kunna identifiera vem som är släkt med vem och på vilket sätt dessa relaterar till det egna subjektet. Utifrån det kan utredningens redan artikulerade rädsla för ”spridning av homosexualitet” i första hand tolkas som en oro över att den reproducerade samverkan mellan kropp, könsupplevelse och begär kollapsar. viii

Oavsett vilket är det tydligt att lagstiftarna inte vill fortsätta att spekulera i vad som skulle hända med lagen om ”mellanformer infördes” och tankeleken förkastas snabbt som ogörlig och, framför allt, oönskad. Faktum kvarstår dock att de för ett ögonblick lekte med tanken, och genom att göra det befann de sig faktiskt på gränsen till att erkänna den intersexuella kroppen som en alternativ möjlighet. Denna sorts farliga utflykter är dock väldigt sällsynta i mitt material i sin helhet och de avfärdas utan undantag. De ses förmodligen på ett plan som juridiskt ofruktbara och på ett annat som juridiskt vanskliga, eftersom utredningen riskerar att snubbla över något som faktiskt kan ifrågasätta det rådande lagsystemet. Den fråga som exempelvis utredningen i detta fall närmade sig, men aldrig nådde fram till eftersom spekulationerna avslutades strax innan, var varför lagen ska vara könsdifferentierad om det nu medför så mycket besvär både för jurister och för dem som inte passar in i denna differentiering. Varför inte en äktenskapsbalk, en föräldrabalk eller en värnpliktslag som nämner varken män eller kvinnor?

Utredningens förfarande är intressant eftersom tankeleken kan sägas identifiera den intersexuella kroppen, medan den samtidigt hävdar att konsekvenserna av ett erkännande av denna kropp inte är eftersträvansvärt. Utredningen verkar på så sätt ge upphov till en besvärlig paradox för sig själv: om den intersexuella kroppen identifieras som just intersexuell, måste det även betyda att det redan existerar en könsmässig, så kallad, mellanform, vilket i sin tur borde medföra att spekulationerna kring om denna kropp ska erkännas eller inte är överflödiga. Till saken hör dock att utredningen förvisso pekar ut den intersexuella kroppen, men inte som en kropp som lagen eller samhället ska erkänna eller tilltala, utan endast som en patologisk form som måste ändras för att bli en kropp (det vill säga manlig eller kvinnlig) för att därefter kunna införlivas i lagen som den ena eller andra.  ix

Abjekt form eller abjekt begrepp – utredningens förhållande till kropp och ord

Det är i mellanrummet mellan erkännandet och det genast påföljande av-erkännandet (förkastandet) som abjektionen äger rum. På ett plan är det förmodligen inte omöjligt att se abjektion som en sorts dematerialisering, samtidigt som den även ger möjlighet till materialisering av andra kroppar och då framför allt den kropp som upplever abjektionen. Frågan är dock hur detta förkastande går till i utredningen. Är det möjligt att i utredningens relativt ingående förslag till hur man ska lösa paradoxen med definitionen av intersexualism se ett sådant förkastande:

“Ett sätt att komma tillrätta med problemen [med definitionen av intersexualism] kunde kanske vara att – med bibehållande av nu

gällande rättsverkningar – genom lag eller i annan ordning generellt fastslå vad som skall vara utmärkande för manligt och

kvinnligt kön. Från rättssystematisk synpunkt skulle det vara av värde att göra en definition, som för alla fall anger var gränsen

går.“ (SOU 1968:28, s.39; min kursiv.)

Förslaget är alltså att definiera manligt och kvinnligt på alla tänkbara nivåer - biologiskt, juridiskt och socialt – för att göra det möjligt att hävda att den intersexuella kroppen egentligen är antingen manlig eller kvinnlig. Om exempelvis ett barn med två X-kromosomer alltid kan definieras som flicka, trots att barnet har en så kallad förstorad klitoris eller saknar vagina, skulle man kunna tänka sig att barnet skulle slippa behandling eftersom det ändå kan tillskrivas en kategori. Utredningens förslag handlar emellertid inte om hur operation kan undvikas genom en tydligare definition – behandlingens nödvändighet består hela utredningen igenom och ifrågasätts inte ens när könstillhörigheten, av anledningar som visats ovan, förläggs till könsidentitet istället för anatomi. Förslag berör alltså varken direkt eller indirekt de missbildade kropparna, utan handlar om vad begreppet kön ska fyllas med för innehåll. Detta visar följande uttalande, där det framgår att även medicinskt könsdefinierbara kroppar (barn med ”entydig” kromosomuppsättning och hormonkänslighet) kan gå under lagen om fastställande av könstillhörighet:

”Å andra sidan fordras ej, att missbildningen är av särskilt svårbestämd natur. Även en okomplicerad hypospadi [genetisk och

hormonell pojke med kort urinrör som inte mynnar i mitten av penis] eller annan rubbning, vars innebörd efter medicinsk utredning

ter sig fullt klarlagd för läkaren, kan i det allmänna föreställningssättet ge anledning till tvekan om könstillhörigheten och omfattas

därför av bestämmelsen [om fastställande av könstillhörighet],” (SOU 1968:28; s. 52; mina tillägg och kursiv.)

Utredningen kämpar med att förklara vad som är medicinskt specifikt för otydlig könstillhörighet och lyckas aldrig helt definiera vilka kroppar som kan kategoriseras som otydliga och i behov av operation – de tvingas, som synes, till och med ta in argument som ”det allmänna föreställningssättet” för att täcka upp eventuella undantag. Detta leder till att utredningen även kämpar med att definiera intersexualism som begrepp, vilket här visar sig vara lika oönskat som den intersexuella kroppen. Om manliga och kvinnliga särdrag kunde göras tydliga på alla nivåer skulle det nämligen innebära att ingen kropp kunde definieras som intersexuell – kategorin skulle inte behöva finnas eftersom det enda som finns är antingen manligt eller kvinnligt. Däremot skulle operationer av fomer som inte går att definiera som entydigt manliga eller kvinnliga fortfarande vara nödvändiga, men då utan att kropparna skulle behöva definieras som varken manlig eller kvinnlig (d.v.s. som intersexuella).

Historikern Alice Dreger har visat på hur detta försök att även minimera begreppet kan härledas till den västerländska medicinvetenskapen, där termerna äkta hermafrodit och pseudo-hermafrodit ända sedan slutet av 1800-talet används för att, definitionsmässigt sett, minska antalet kroppar som definieras som just intersexuella. Dreger studerade viktorianska läkares definitioner och praxis och fann att de endast klassificerade den mest sällsynta formen av intersexuell kropp som äkta hermafrodit (Dreger, 1998) Termerna används fortfarande inom både samtida medicin och i SOU 1968:28 för att särskilja olika sorters intersexualism (för svenskt vidkommande se exempelvis Gustavsson/Ritzén, 1994 och SOU 1968:28, s. 22f.). Äkta hermafrodit inkluderar endast de kroppar där könskörtlarna har både testikel- och äggstocksvävnad (så kallade ovotestes). Detta är inte bara väldigt ovanligt, utan var även i slutet av 1800-talet ett mycket svårdiagnostiserat tillstånd, vilket innebar att ”since Victorian medical men insisted upon histological proof of ovarian and testicular tissue for claims of ’true hermaphroditism’, the only ’true hermaphrodites’ tended to be dead and autopsied hermaphrodites.”(Dreger, 1998:4) För att parafrasera ett känt ordspråk skulle man med andra ord kunna säga att den enda goda hermafroditen var en död hermafrodit; ett dött icke-subjekt som inte krävde något erkännande eller ställningstagande. Utifrån en kristeviansk definition av det abjekta, skulle detta kunna ses som ett av många sätt att hantera den abjekta kroppen; det vill säga att namnge den först när kroppen är ett lik och därmed förkastlig i (en annan) fysisk bemärkelse? 

Pseudo-hermafroditism, å sin sida, definierades av naturvetenskapen i början av 1900-talet (och även i SOU 1968:28) som antingen manlig pseudo-hermafroditism eller kvinnlig pseudo-hermafroditism, och innebar att könskörtlarna var antingen testiklar eller äggstockar, medan övriga så kallade könsbestämmande element var blandade på diverse olika sätt. Under 1900-talets gång upphörde den medicinska diskursen att fixera könet till könskörtlarna och könstillhörighet blev istället en fråga om hormoner och kromosomer. Detta innebar att definitionen av äkta hermafroditism blev allt mer märklig, eftersom den utgick från könskörtlarna som avgörande för skillnaden mellan (de två) könen, liksom begreppet pseudo-hermafrodit, vars orsak låg i gener, kromosomer, hormoner, yttre och/eller inre genitalia. Vad var det som gjorde det ena ”äkta” och det andra ”pseudo” när könskriterierna från 1890-talet inte längre betraktades som giltiga? Det är av den anledningen som det är intressant att begreppen används i 1968-års utredning (och även idag) trots att könet, så att säga, har vandrat vidare och tillskrivs en annan materiell position.

Det väsentliga här är alltså att den enda egentliga könsöverskridaren inom medicinsk diskurs är den som har definierats som mest sällsynt - den så kallade äkta hermafroditen. Alla andra former definieras som pseudohermafroditer, trots att det inte finns några tydliga eller konsekventa medicinska grunder för vare sig det ena eller det andra. Det är alltså en liknande, men mer grundlig, uteslutning av begreppet intersexuell från den medicinska diskursen som utredningen hyser förhoppning om i sitt förslag. Resultatet är, som redan visats, att diagnosen intersexuell inte ens är ett krav för kirurgi eller behandling, även om de kroppar som ska behandlas anses utgöra ett problem utifrån samma grundantaganden som den ”äkta” intersexuella kroppen. Utredningen räknar exempelvis upp en rad olika så kallade missbildningar varav den på ett ganska diffust och motsägelsefullt sätt utesluter vissa och inkluderar andra i termen intersexuell:

”När lagtexten hänför missbildningen till könsorganen, innebär detta, att från tillämpningen av andra stycket utesluts sådana

situationer då avvikelsen gäller endast de sekundära könskaraktärerna (behåring, bröst etc). I dessa fall föreligger inte någon

intersexualitet […]. Emellertid kan inte varje missbildning av könsorganen leda till fastställelse varom nu är fråga. Enbart en

underutveckling av genitalorganen är sålunda inte tillräcklig. Avvikelsen måste nämligen också vara av sådan art att den kan ge

anledning till tvekan om individens kön. Å andra sidan fordras ej, att missbildningen är av särskild svårbestämd natur.” (SOU

1968:28; s. 33)

Begreppet intersexualism behöver alltså inte ens appliceras på en specifik kropp för att den ska ses som problematisk. Istället handlar det om en rad kroppar med mycket varierande utseende, där en del definieras som intersexuella medan en del som missbildade, men där alla anses ge upphov till tvekan om könstillhörighet. Hypospadi nämns av utredningen, men även en så kallad förstorad klitoris (vilket utredningen symptomiskt inte kallar för överutveckling av genitalorganen) anses alltför problematisk för en kvinnlig könsidentitet och kräver sålunda en normaliserande operation (se Socialstyrelsens kunskapsdatabas, 2001) trots att tillståndet egentligen inte beror på de faktorer som benämns som intersexuella. De allra flesta kroppar som berörs av lagutredningens förslag och den påföljande lagen har med andra ord inte ens en beteckning – de är helt namnlösa och saknar därmed en länk till andra, liknade kroppar. De blir definierade som specifika undantagsfall som inte behöver kategoriseras. Det är som om själva begreppet intersexualism i sig bär på abjektets hot om oklara gränser och upplösta subjekt. Ju färre kroppar som benämns, ges ett namn och kategoriseras före behandlingen, desto färre tillfällen för de abjekta kropparna att insistera på materialisering.

Den vacklande och besvärade inställningen till begreppet intersexualism beror alltså på att begreppet inte bara förvägras en egentlig signifikant, utan även en förståelig mening. Det verkar också som om själva namngivandet – interpellationen - i sig riskerar att materialisera kroppar som varande varken manliga eller kvinnliga och för att undvika det, låter utredningen bli att benämna de flesta avvikande kropparna överhuvudtaget. Lagen som medför att vissa kroppar ska normaliseras blir därmed väldigt flexibel: den kan vara både exkluderande och inkluderande beroende av tillfälle. Flexibilitet syftar ganska entydigt till att en kroppslig anpassning blir den enda godtagbara lösningen på det som alltid redan och oavsett beteckning har konstruerats som ett problem. Detsamma gäller både begreppet intersexualism och begreppet kön eftersom utredningen även där konsekvent vägrar att fastslå en bestämd definition.

”De svårigheter som är förbundna med en generell regel om könstillhörighet, tillämplig på alla former av intersexualitet, kan

emellertid till väsentlig del elimineras, om regleringen i stället differentieras med hänsyn till olika typsituationer.” (SOU 1968:28; s.

42; min kursiv.)

Könstillhörigheten är med andra ord specifik enligt utredningen – den kan inte fastställas utifrån några generella regler – men när man avgör vilket kön som ska tilldelas i det specifika fallet utgår man ändå från universella antaganden om vad som utgör ett manligt respektive ett kvinnligt kön, vari alltid inkluderas den så kallade psykosexuella riktningen som därmed blir befäst och universellt giltig. Kroppen är uppenbarligen en alltför besvärlig och oförutsägbar form för att få bestämma något så väsentligt som könstillhörighet; en konsekvent definition av könsidentitet (att känna sig som man eller kvinna) är däremot betydligt säkrare och applicerbart. xi Det intressanta i detta sammanhang är att den statliga utredningen faktiskt verkar fullt på det klara med det problematiska och potentiellt farliga i att försöka definiera kön ”längre än nödvändigt”, eftersom de efter att ha föreslagit en tydlig definition av kön på alla nivåer som en möjlig utväg, sedan förkastar möjligheten att omsätta förslaget till praktik med argumentet att det innebär ”stora vanskligheter”:

“Att på detta sätt bygga upp ett nytt könsbegrepp från grunden finner utredningen dock vara att gå längre än nödvändigt och

dessutom förenat med stora vanskligheter. En närmare analys av de olika – genetiska, somatiska och psykosexuella – faktorer

som kan tänkas påverka könsvalet visar enligt utredningen, att de samtliga kan göra anspråk på större eller mindre beaktande.

En regel innefattande en allmän definition av manligt och kvinnligt kön skulle därför sannolikt bli mycket vag och i stort sett

innebära, att könet borde bestämmas efter en totalbedömning av samtliga faktorer.” (SOU 1968:28, s.39; min kursiv.)

Utredningens slutsats att en alltför detaljerad definition skulle ”sannolikt bli mycket vag” och därför ”vansklig” (och därmed oönskad), är mycket talande i sammanhanget. Förhoppningen var att slippa begreppet intersexualism genom tydligare könsdefinitioner; vad utredningen istället upptäcker är att en sådan definition skulle kunna leda till att kön som begrepp visar sig sakna ett bestämt innehåll och att inga människor egentligen går att könsbestämma utifrån sådana principer. Vad utredningen skulle kunna sägas ha snubblat är det språkligas (och det omedvetnas) relation till materialitet. Det är på just det här sättet som språk och materialitet är fullständigt upptagna (embedded) i varandra samtidigt som de inte är synonyma eller reducerbara till varandra. Begreppet, eller referensen, är dömd att alltid misslyckas, men så är även materialiteten. Det är med andra ord den besvärliga och mycket komplexa relationen mellan språk och materia som Butler försöker förklara med att “[t]he materiality of the signifier will signify only to the extent that it is impure, contaminated by the ideality of differentiating relations, the tacit structurings of a linguistic context that is illimitable in principle. Conversely, the signifier will work to the extent that it is also contaminated constitutively by the very materiality that the ideality of sense purports to overcome. Apart from and yet related to the materiality of the signifier is the materiality of the signified as well as the referent approached through the signified, but which remains irreducible to the signified. This radical difference between referent and signified is the site where the materiality of language and that of the world which it seeks to signify are perpetually negotiated.”(Butler, 1993:68f)  xii

När utredningen finner det omöjligt att hitta könstillhörighetens innersta kärna är detta egentligen inget märkvärdigt eftersom det ligger i språkets (och materialitetens) möjliga existens att misslyckas med detta, men det är samtidigt något som är väsentligt att dölja och inte bli påmind om eftersom hela den heterosexuella matrisen baseras på idén att referensen helt och hållet täcker det signifierade och vise versa.

Vad utredningen gör istället är att försöka finna en annan ”kärna” än kroppen och lösningen finner de i det könsbegrepp som utgår från en flexibel kombination av så kallad könsidentitet och yttre genitalia, där könsidentiteten i sig definieras som det giltiga och universella signifierade, samtidigt som könsanatomin måste följa denna könsidentitet. ”Könsidentitet” eller ”psykosexuell läggning” definieras alltså som avgörande för könstillhörigheten, men anatomin måste följa på denna och när detta inte går, på grund av så kallade tvetydiga genitalier eller en anatomi som definieras som könsidentitetens motsats (transsexualism), är det anatomin (materian) som måste ändras. Det är en anpassning efter könsupplevelse som medför att kroppen måste ändras i efterhand för att uppnå den heterosexuella samstämmighet som blir referens till den signifierade könsidentitet.  Det är alltså genom att upphöja könsidentitet/köns-upplevelse till avgörande och verkställande, som utredningen kan argumentera för behandling av de kroppar vars könsanatomi inte stämmer överens med en utav två möjliga könsidentiteter. xiii Det är däri den specifika flexibiliteten ligger i utredningens könsdefinition – kroppen kan alltid ändras, men den får inte ändras till vad som helst eftersom en universellt och diskursivt bestämd könsidentitet utgör förutsättningen för ändringen redan från början. På så sätt kan de avvikande kropparna anpassas till ett tvåkönssystem utan att könsdefinitionen avslöjar att den inte täcks av en signifikant. Språkets antagna förmåga att fullständigt klargöra materian förblir därigenom omöjlig att ifrågasätta, eftersom materialiteten i utredningens definition blivit något så immateriellt som en könsidentitet. Könstillhörighet blir en chimär som upphöjts till materia.

Det som inte är – att definiera det odefinierbara

Trots den flexibla könsdefinitionen kan dock utredningen inte ge något specifikt svar på vad som gör den avvikande kroppen just avvikande. Utifrån könsdefinitionen kan utredningen förvisso argumentera för varför en avvikande kropp ska anpassas, men den kan inte förklara på vilket sätt den intersexuella kroppen avviker, det vill säga vad denna kropp egentligen är. Denna beskrivning sker nämligen hela tiden med hjälp av negationer, det vill säga utifrån vad den intersexuella kroppen inte är, eller för att vara mer specifik: det sker i de enda tillgängliga termer för varande, vilket betyder att utredningen endast kan tala om vad den avvikande kroppen inte kan göra. Detta ser man tydligast i hur utredningen menar att man kan avgöra om behandlingen av den intersexuella kroppen varit lämplig och framgångsrik, det vill säga vad den post-operativa kroppen, till skillnad från den intersexuella kroppen, kan göra:

“Vid behandling av patienter med somatiskt störd könsutveckling är målet att erhålla en individ, som är socialt och sexuellt så väl

anpassad som möjligt. (SOU 1968:28, s.24; min kursiv.)

“Den gemensamma riktpunkten för en reglering av samtliga fall bör dock vara att söka åstadkomma ett sådant avgörande

beträffande individens könstillhörighet som medför en så god anpassning både socialt, sexuellt och i övrigt som är möjligt med

hänsyn till hans [sic] anatomiska och psykiska förutsättningar.“(SOU 1968:28, s. 46; min kursiv.)

”I princip bör det avgörande vara, vilken rekonstruktion som med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet leder till det

somatiskt sett bästa resultatet, dvs. det resultat som ter sig anatomiskt och funktionellt lämpligast för framtiden. Av betydelse är

sålunda, att individen kan beredas en så god anpassning på sexuallivets område som möjligt och att möjligheterna till moderskap

bevaras i görlig mån. Faderskap är uteslutet vid pseudohermafroditism.” (SOU 1968:28; s. 47; min kursiv.)

Det framgår här att förändringen anses kunna leda till något som kallas för en ”socialt och sexuellt anpassad” individ som är så assimilerad på ”sexuallivets område” som möjligt. Intressant här är att ”anatomiskt lämpligast” (d.v.s. genitaliernas form) utifrån detta resonemang kommer att sammanfalla med det som är ”funktionellt lämpligast”. Intersexuellas könsorgan i sig kan nämligen egentligen inte kallas disfunktionella i betydelsen förmåga att känna och reagera på stimuli, och därför får man dra slutsatsen att den betydelse som utredningen lägger i ordet funktionell egentligen handlar om att kunna ha sex på ett specifikt sätt. Vilket sätt framgår då fokus helt ligger på längd på penis respektive djup på vagina: det handlar med andra ord om penetrativt, heterosexuellt, vaginalt samlag.  Den bekönade, definierbara kroppen är alltså liktydigt med en kropp som kan agera inom den normala sexualitetens ramar och det framgår att det är väsentligt att dölja att dessa ramar inte är liktydiga med den instrumentella förmågan att känna sexuell upphetsning, eftersom normaliteten i detta fall antas ha sitt oundvikliga ursprung i en sådan instrumentalitet.

Frågan som kan ligga nära till hands i så fall är om utredningen egentligen talar om fertilitet och inte sexuellt begär? Många intersexuella är infertila, men det finns en hel del som inte är det och en diskurs som sätter reproduktionen i första rummet skulle förmodligen till varje pris se till att den framtida fertiliteten säkras oavsett genitaliernas utseende. Utredningen förespråkar dock ett annat förfarande:

”Vid medfött adrenogenitalt syndrom är det avgörande, hur långt viriliseringen fortskridit. Är den förhållandevis måttlig, kan det vara

mest fördelaktigt att genom kontinuerlig medicinering eventuellt i förening med operativ korrigering av genitalia renodla individens

kvinnliga könskaraktär. Eftersom könskörtlarna i dessa fall utgörs av äggstockar, kan en adekvat behandling också leda till att

vederbörande blir fertil. Har viriliseringen gått längre, kan det ibland vara lämpligare att rätta missbildningen genom att korrigera

könsorganen i manlig riktning.[…]Eftersom individen inte kan utrustas med testiklar, är faderskap uteslutet i denna situation.” (

(SOU 1968:28; s. 47)

Resonemanget ovan innebär att kroppar med framtida förmåga att bära och föda barn, kan fråntas den förmågan på grund av genitaliernas utseende. Det är därför symptomatiskt att utredningen inte ens nämner att de individer vars könsorgan korrigeras i så kallad ”manlig riktning” de facto är fertila. Även om faderskap självfallet är uteslutet, är nämligen moderskap fortfarande möjligt, förutsatt att inte könskörtlarna opereras bort (vilket de görs, men endast för att dessa antas korrespondera med den tilldelade manliga könstillhörigheten). Utredningen skriver med andra ord att för fertila individer med alltför ”långtgången virilisering” är föräldraskap uteslutet därför att det är onormalt att en manligt definierad person skulle kunna bli mor (och vise versa) och inte för att det skulle vara omöjligt. Fertilitet är alltså endast ett kriterium för könsbestämmande när denna fertilitet stämmer överens med ”den normala sexualiteten” och kan därför inte sägas utgöra grunden för utredningens argumentation. Istället framgår att utredningens könsdefinition inte tillåter några brott mellan kön/könsupplevelse/begär, och ett sätt att undvika ett sådant brott är att cementera en definition av kvinna där moderskap bör ingår i allra största mån, medan faderskap (för att inte tala om ett eventuellt moderskap) inte alls behöver ingå i definitionen av man. Uppenbart är alltså att behovet av att reproducera en obruten, heteronormativ kedja går före kravet på fertilitet.

Vilka funktioner är det då, mer exakt, i det somatiska könets utseende som anses saknas hos den intersexuella kroppen? Det är ganska svårt att utröna i själva utredningen och egentligen krävs det kompletterande litteratur för att man ska få ett specifikt svar på den frågan. I utredningens presentation av olika sorters intersexualism framstår två saker som avgörande för möjligheten att identifiera ett kön som manligt eller kvinnligt: storleken på könskörteln och storleken på vagina. Hos de kroppar som ses som problematiska kan könskörteln vara antingen ”feminiserad” eller ”viriliserad” (vilket med kompletterande litteratur visar sig betyda för liten för att vara manlig respektive för stor för att vara kvinnlig), medan vagina antingen inte är närvarande, slutar blint eller definieras som för kort. Utredningen berör indirekt vagina när det står ”rekonstruktion av könsorgan”, eftersom det är ett förehavande som, förutom förminskning av könskörtlar, även inkluderar total eller delvis rekonstruktion av vagina (se Money, 1968 samt Socialstyrelsens kunskapsbas, 2001). I utredningen definieras egentligen bara vad ”virilisering” innebär i medicinska termer : ”clitoris är penisliknande och blygdläpparna förändrade till scrotum”, SOU 1968:28; s.23). Det framgår dock en vagina är nödvändig för att en kvinnlig könsidentitet ska kunna manifesteras och en tillräckligt stor penis är nödvändigt för en manlig. En så kallad viriliserad klitoris pekar i sin tur på att en kvinnlig könsidentitet endast är förenlig med en viss, anpassad, storlek på detta könsorgan. Den redan nämnda definitionen av män och kvinnor som komplimenterande fysiska motsatser där kvinnor är ”utan penis” och därför sexuellt passiv medan män är just motsatsen skulle här möjligtvis kunna utökas med en äldre medicinsk diskurs, där så kallade tribader eller sapfister ansågs vara kvinnor med förstorade, mansliknande klitoris.(ref. in) Att förminska ett sådant organ genom en operation kan med andra ord ses som en dubbelt symbolisk handling: den skapar en motpol till det manliga könet och undviker samtidigt en översexualisering av kvinnor som i denna kontext skulle tolkas som manlig och därmed lesbisk (eftersom kroppen i dessa fall i övrigt definieras som kvinnlig). xv Denna koppling till lesbianism görs endast implicit av utredningen när den varnar för att en negligering av den intersexuella kroppen kan bidra till ”spridning av homosexualitet”. xvi Man kan ändå utifrån detta dra slutsatsen att det som de intersexuella, enligt utredningen, saknar är förmågan att i framtiden ha ett heterosexuellt sexualliv. Könsidentitet kan med andra ord endast fastställas eller manifesteras utifrån vad som kan göras med könet. Vi ser alltså en i allra högsta grad performativ definition och applicering av kön, där kön i slutändan blir helt liktydigt med sexuell praktik: hur du har sex avgör din könstillhörighet. Att begära heterosexuellt blir därigenom en förutsättning för en lyckad manifestering av könstillhörigheten, där alla andra begärsformer alltid kommer att tolkas som misslyckade försök att göra heterosexualitet och könstillhörighet.

Utredningens betoning på nödvändigheten av en fast könsidentitet blir här liktydigt med ett krav på en specifik form av heterosexuellt samliv. Det är med andra ord denna funktion som ses som det slutgiltiga beviset på en förankrad könsidentitet och det råder därför inte heller något större tvivel om att utredningens användning av termerna ”psykosexuell inriktning” och ”könsidentitet” även inkluderar ett mycket specifikt krav på heterosexuellt begär.  xvii

Man föds inte förrän man är kvinna – utredningens tillämpning av omgivningens och byråkratins förhållande till könstillhörighet

Könsdefinitionen i utredningen utgår från att könsidentitet är något som grundläggs de första levnadsåren och att en fast könsidentitet kräver att omgivningen behandlar ett barn på ett visst sätt. Det är med andra ord vad som numera brukar kallas en konstruktivistisk syn på kön och det kan vara intressant att konstatera att en sådan definition inte automatiskt leder till ett ifrågasättande av kön, utan lika gärna kan användas som ett flexibelt och effektivt sätt att bevara könsmaktordning. I utredningen framgår detta på många olika sätt, där explicita krav på föräldrar och läkare är ett exempel:

”Kravet på konsekvens i attityden till barnet-patienten gäller inte bara för läkaren utan också – och i första hand – för

vårdnadshavaren och andra personer i barnets omgivning. Som redan nämnts, är utvecklingen av könsrollen och den sexuella

inriktningen i hög grad beroende av miljön.” (SOU 1968:28; s. 24; min kursiv.)

”Erfarenheten visar nämligen, att det med konsekvent uppfostran i allmänhet inte möter några svårigheter att genomföra en

anpassning av barnets könsroll till den könstillhörighet som bestämts att gälla för framtiden.” (SOU 1968:28; s. 46; min kursiv.)

Detta kan framstå som en vansklig förutsättning för en tydlig könsidentitet, men utredningen hyser inga farhågor. Att en förälder eller läkare inte skulle vilja bidra till att ett barn får en tydlig könsidentitet betraktas, om inte helt uteslutet, så åtminstone som osannolikt och framför allt straffbart:

”Det är desto mer angeläget att den fortsatta könsrollsutvecklingen i enlighet med den fastställda könstillhörigheten får fortgå utan

störningar. Man måste här räkna med vårdnadshavarens medverkan. Hittillsvarande erfarenheter bekräftar, att dennes intresse av

att åstadkomma ett positivt resultat utgör en tillräcklig garanti. Vid mera påtaglig försummelse från vårdnadshavarens sida finns

möjlighet att överflytta vårdnaden till en lämplig person (6 kap. 6 § föräldrabalken).” (SOU 1968:28; s. 53; min kursiv.)

”Bedömandet borde snarast grundas på ett antagande rörande vårdnadshavarens förmåga att konsekvent understödja den nya

könstillhörigheten och att förhindra en snedvridning av könsrollsutvecklingen. Som nämnts visar erfarenheten, att man normalt

kan tryggt lita på att vårdnadshavaren medverkar till ett för barnet positivt resultat.” (SOU 1968:28; s. 56; min kursiv.)

På så sätt stänger utredningen alla vägar för en fortsatt avvikande kropp: genom hot om omhändertagande, genom att vårdnadshavarens välvilja att låta läkare behandla barnet tas för given och genom att beskriva en tydlig könsidentitet som ”ett för barnet positivt resultat”.  Det vårdnadshavarna åläggs att göra för att inte förlora vårdnaden, är att behandla barnet på det sätt som man anser att man brukar behandla en flicka respektive en pojke. I detta ingår alltså att konsekvent berätta för barnet vilket könstillhörighet det har och att inte på något sätt antyda att denna tillhörighet skulle kunna vara annorlunda. Att barnet egentligen inte hade en tydlig könstillhörighet vid födseln måste därför vara en information som inte kan framföras till barnet utan vissa risker. Detta innebär att talet om intersexualism ska försvinna ur läkares och föräldrars diskurs och att den kropp som en gång har könsbestämts varken benämns som intersexuell eller som före detta intersexuell. xix Termen intersexuell undviks alltså både före och efter de kirurgiska eller hormonella ingreppen och framstår närmast som ett begrepp som i sig bär på en fara för både barnet och omgivningen.  xx

I utredningen blir detta bortfall av den intersexuella kroppen och det intersexuella begreppet även tydliggjort i redogörelsen för den byråkratiska rutin som berör folkbokföringen. Här finner man ett intressant exempel på hur själva byråkratin är uppbyggd som en uteslutningsmekanism i form av de officiella blanketter som ska fyllas i av barnmorska eller annan ansvarig efter att ett barn har fötts och sedan så fort som möjligt skickas till folkbokföringen för registrering. När könstillhörigheten inte är tydlig för den medicinska personalen, förespråkar utredningen en något otydlig rutin:

”Det gäller här nyfödda barn med missbildningar, som föranlett tvekan om könstillhörigheten och dröjsmål med anmälan till

pastorsämbetet, till dess erforderlig klarhet vunnits. En undersökning är inte alltid tillräcklig i dessa fall. Ofta fordras också ett

operativt tillrättaläggande [sic], i allmänhet genom korrigering av yttre genitalia i riktning mot den könstillhörighet som anses vara

den funktionellt lämpligaste. Ingrepp av sådant slag bör liksom hittills få utföras av läkare utan särskilda inskränkningar. Ej sällan

anses det å andra sidan anatomiskt fördelaktigast att låta en operation anstå något, men anmälan till pastorsämbetet och

könsrollsutvecklingen bör inte fördröjas med anledning därav. Inte heller i detta läge fordras tillstånd till operationen.” (SOU

1968:28; s. 64)

Vad som framgår är att det inte krävs tillstånd för ett kirurgiskt ingrepp innan barnet har registrerats hos folkbokföringen, men inte heller efter det att könsregistreringen skett och barnet har tilldelats ett kön på pappret, men ännu inte genomgått en materiell förändring. Tillstånd krävs endast om ett ingrepp innebär att könsregistreringen måste ändras (vanligtvis gäller detta transsexuella, men även en del intersexuella vars intersexualism märks först vid puberteten eller som senare önskar ändra könstillhörighet):

”Av lagtexten framgår också, att ingrepp i könsorganen på barn, vilkas kön ännu inte registrerats, ej omfattas av bestämmelserna

[om ansökan om tillstånd].” (SOU 1968:28; s. 63)

Detta beror på att ingreppen beskrivs som avsedda att ”bota eller förebygga kroppslig sjukdom” (SOU 1968:28; s. 63) Genom att definiera den intersexuella kroppen som sjuk, blir barnet samtidigt helt rättslös och i total avsaknad av lagligt skydd mot eventuellt oönskade kroppsliga ingrepp. En intersexuell kropp är med andra ord inte ett subjekt och saknar därför de rättigheter som andra kroppar tillskrivs. I detta sammanhang vill jag återkomma till utredningens otydliga text om folkbokföringen. Vad som framgår implicit är att blanketten måste fyllas i fullständigt innan den skickas in, det vill säga barnet måste registreras som antingen pojke eller flicka oavsett om anatomin anses förenlig med detta. Det är alltså läkarens antagande om vilket utseende könsorganet kan efterlikna som ligger till grund för vilken ruta som kryssas i på blanketten. Om detta sker före själva ingreppet eller inte saknar betydelse och även om utredningen menar att det är väsentligt att blanketten skickas in så fort som möjligt, antyds att läkaren ska ta den tid som behövs för att bestämma vilket kön som passar för att vara säker på att könsanteckningen blir den ”rätta” – oavsett om det sker i ”fel” ordning eller inte. Det innebär med andra ord oftast en försening innan barnet kan registreras som ny medborgare jämfört med andra nyfödda barn vars blankett skickas in omgående.  Blankettens syfte är att registrera födelsen av ett barn, men det intersexuella barnet kan inte registreras som intersexuellt, vilket i detta fall tyder på att det inte kan registreras som fött. Kroppen är förvisso fysiskt utanför livmodern, det vill säga född i medicinsk bemärkelse, men som subjekt ses denna kropp inte som född förrän rutan som anger könstillhörighet har kryssats för och lämnats in till folkbokföringen.  xxii

Det finns inget utrymme för den intersexuella kroppen i den byråkratiska rutinen och inte heller i den heterosexuella matrisen. Den befinner sig i det högst abjekta tillstånden mellan ofödd och född och det är inte förrän den andra, artificiella och byråkratiska - men ändå mer betydelsefulla – födelsen i form av könstilldelningen skett som barnet kan erkännas (registreras) som fött i lagens namn. Med andra ord kan man säga att eftersom den intersexuella kroppen definieras som omöjlig att registrera som född och därför är en sorts icke-existens, kan folkbokföringens blankett ses som den rite de passage som gör kroppen förståelig och mindre abjekt: på pappret (och i lagens ögon) är kroppen pojke eller flicka oavsett hur abnorm själva kroppen är för tillfället – den är inordnad i åtminstone en bemärkelse och det är endast i den bemärkelsen som den blir erkänd.

Könsdefinitionens kontinuitet 

En berättigad fråga efter denna analys skulle kunna vara om SOU 1968:28 är representativ för resten av min period, eftersom det inte finns fler utredningar som specifikt behandlar könstillhörighet. En offentlig utredning är ju på många sätt ett resultat av den specifika periodens tillgängliga och legitima experter och frågan är alltså om jag i ett senare skede kan jämföra en utredning om könstillhörighet från 1968 med en utredning om homosexualitet från exempelvis 2001. Det finns två saker som pekar mot att detta är fullt möjligt: den lag som fastställdes efter SOU 1968:28 gäller fortfarande och har inte genomgått några större förändringar eller möts med några allmänna protester.  För det andra är det möjligt att i senare material från Socialstyrelsen (Socialstyrelsens kunskapsbas, 2001) finna exakt samma diskurs som den jag analyserat i SOU 1968:28, vilket tyder på att definitionerna från 1968 båda tillämpas och reproduceras idag. Av metodmässiga orsaker kan dessa texter förvisso inte analyseras utifrån samma principer som mitt övriga material, även om Socialstyrelsens informationsbroschyrer på ett plan skulle kunna sägas ligga nära de statliga offentliga utredningarna eftersom även Socialstyrelsens broschyrer är statligt, offentligt material. De är dock inte material som producerats i samband med en lagändring utan snarare i samband med Socialstyrelsens uppdrag som praxisreglerare och informationsansvarig för ”små och mindre kända handikapp”. (Socialstyrelsens kunskapsbas, 2001) Jag återger ändå ett par citat för att på så sätt kunna visa att 1968-års diskurs om könsavvikelser inte var en engångsföreteelse:

1“Ett nyfött barn med misstänkt androgenokänslighetssyndrom bör inom det närmaste dygnet remitteras till ett

universitetssjukhus med kompetens för utredning av tillståndet.” (Socialstyrelsens kunskapsbas, 2001:4)

“Hos en flicka med fullständig androgenokänslighet kan det i tonåren bli aktuellt med instruktioner om hur man kan töja en kort

slida till en storlek som medger normalt sexualliv.“ (Socialstyrelsens kunskapsbas, 2001:4)

“[Omedelbar eller senarelagd operation] är ofta ett svårt avgörande, då man samtidigt är angelägen om att en flicka med nästan

total androgenokänslighet ska få en fast förankring i sin könsidentitet. En sådan förankring kan förstås motverkas av en kraftigt

förstorad klitoris.” (Socialstyrelsens kunskapsbas 2001:4)

“Det innebär en stor påfrestning att få ett barn med en missbildning eller en kronisk sjukdom. Särskilt svårt kan det vara när det

finns tvivel om barnets kön.“  (Socialstyrelsens kunskapsbas, 2001:5)

Det kan med andra ord med stor säkerhet konstateras att den obestämbara kroppen – den som inte har en könstillhörighet – behandlas som abjekt i den statliga offentliga diskursen under 1900-talet och att det som sker i bland annat SOU 1968:28 är en abjektionsprocess där begrepp omdefinieras, kroppar subjektifieras och kroppsdelar materialiseras respektive dematerialiseras utifrån heteronormativa antaganden. Det kan betraktas som ett vägskäl där det som ska räknas som mänskligt definieras och det som ska räknas som omänskligt förklaras och behandlas utifrån det definierat mänskliga. Det osäkra blir säkert och det som ändå envisas med att vara osäkert, opereras bokstavligen bort.

_______________________________________________________________________________________________

i  Jag har inte stöd för en sådan uppdelning i varken Kristeva eller Butler – de verkar använda abjekt och abjektion relativt synonymt. Uppdelningen är med andra ord snarare en pedagogisk metod från min sida i syfte att förenkla definitionen av abjektion.

ii  Det kan tilläggas att Kristeva på många sätt essentialiserar vissa former som abjekta. Hon talar framför allt om mat, avföring och lik som primära abjekt. Likaså blir modern (och därmed, enligt Kristeva, den kvinnliga kroppen) definierad som ett centralt abjekt i ett barns subjektifieringsprocess. Hon antyder förvisso att det inte behöver röra sig om den biologiska modern, men talar aldrig om den eventuella effekten av exempelvis en manlig kropp som ett barns primära vårdgivare. På grund av detta anser jag att Kristevas egna användningar av abjektbegreppet inte i sig är feministiska eller förmögna att ifrågasätta rådande könsnormer (se exempelvis Järvstad, 1994; se Franzén, 1995 för motsatt slutsats).

iii   Butler skriver även att “the abject for me is in no way restricted to sex and heteronormativity. It relates to all kinds of bodies whose lives are not considered to be ‘lives’ and whose materiality is understood not to ‘matter’. To give something of an indication: the US press regularly figures non-western lives in such terms. Impoverishment is another common candidate, as is the domain of those identified as psychiatric ‘cases’.” (Butler, 1998:281)

iv  Till saken hör att manligt genus är det normalt förekommande i juridiska texter, med undantag för de lagar som anses specifikt beröra kvinnor (exempelvis abortlagar) eller förhållanden mellan kvinnor och män (exempelvis äktenskapslagen). Vissa lagar har medvetet skrivits könsneutralt (gäller egentligen endast lagtexter som berör våldtäkter och sexuella trakasserier) för att undvika stigmatisering och utpekande av kvinnor som offer. Juristen Ulrika Andersson har dock i sin avhandling visat på hur en sådan lagstiftning ändå fylls med könskodat innehåll i praktiken eftersom utläsarna tolkar texten i termer utav manligt och kvinnligt och aktiv och passiv. Frågan hon ställer sig är varför könsneutralt i andra sammanhang betyder manligt genus, medan det i dessa fall betyder inget genus alls? Vad hade effekten varit om man skrivit en lag mot våldtäkt där det juridiska objektet varit av manligt genus (som är fallet i andra lagtexter)? Är det könsneutrala bedrägligt eftersom det inbjuder läsaren att lägga in de traditionella genusuppdelningarna på egen hand? Klart är i alla fall att det på ytan könsneutrala, i all sin välmening, döljer en del väsentliga problem och maktförhållanden. (Andersson, 2004, se även MacKinnon, 1989:221f  som argumenterar att könsneutrala lagar ofta gagnar en manlig hegemoni)

v  Man skulle kunna fråga sig hur ett sådant självständigt värde kan definieras överhuvudtaget. I min analys har jag utgått från utredningens egna positivistiska anspråk och därför definierat att en eventuell referens till något som anses nödvändigt för mänskligt liv skulle kunna vara ett, för utredningens egna utgångspunkter, fullgott exempel på ett sådant värde: exempelvis en referens till bibeln där kvinnans och mannens olika roller beskrivs som guds vilja, en biologistisk förklaring som utgår från att en differentiering mellan män och kvinnor är nödvändig för att själva organismen (och individen) människa ska kunna leva, eller en psykologisk förklaring där könsskillnaden ses som universellt grundläggande för en lyckad och nödvändig subjektsprocess. De skulle alla kunna utgöra exempel på ett positivistiskt fullgott självständigt värde, men inte ens utifrån ett sådant ”välvilliga” perspektiv har jag alltså kunnat återfinna ett exempel från utredningen själv till det, av utredningen själv, nämnda självständiga värdet.

vi  Precis som i samband med SOU 2001:10 angående homosexuellas rätt att prövas som adoptionsföräldrar, är det dessutom inte bara en farhåga att andra(s) barn ska mobba det aktuella barnet – det är i första hand ett antagande och ett självklart utgångsläge. Vad som därmed impliceras är att det är naturligt att stöta ut sådana barn, vilket medför att lösningen inte kan ligga i en förändring av omgivningen utan i att ändra (eller omöjliggöra) det som gör barnet annorlunda. Antaganden vilar även på att man måste vara lika för att tillhöra samma grupp och att det ligger i varje individs önskan att vara som alla andra av just den anledningen.

vii  Utredningens kommentarer gäller både trans- och intersexuella, eftersom deras tänkta scenario berör effekterna av att inte kastrera/sterilisera transsexuella inför könsbytet och/eller att tillåta intersexuella att ändra könstillhörighet senare i livet utan att genomgå eventuell sterilisering. Det är med andra ord ”mellanformerna” som behandlas, oavsett hur dessa skulle diagnostiseras. När det gäller transsexuella säger sig dock utredningen inte vara överdrivet orolig för att sådana mellanformer skulle uppstå, eftersom det ligger i den transsexuellas intresse att helt och hållet bli det motsatta könet – kastrering skulle med andra ord ingå i den transsexuellas önskemål. 

viii  Freud och Lacan hade förmodligen båda identifierad utredningens text som ett utslag för oidipuskomplex, eftersom de, liksom Lévi-Strauss, betonar incestförbudet som grunden för mänsklig kultur. Utredningens ängslan över att inte veta vem som är mor och vem som är far skulle då vara exempel på rädslan för incest. Utifrån Butlers revidering av Freud oc