CHA (Argentina)      
Internationell Förening för Intersexuella
IFI
47XXY (Kanada)

Är du tvetydig, lilla vän?
– artikel publicerad i Dagens Nyheter, 20010914

De flesta människor anser nog att biologi och kön hör ihop på ett alldeles självklart sätt - vi föds till kvinnor eller män. Om man sedan anser att könsrollen är ett måste som följer på detta, eller om könsrollen är ett av samhället påsatt tvång, finns det delade åsikter om. Det finns dock en hel del som pekar mot att biologi har väldigt lite - om något - att göra med våra könsroller. Ett mycket talande exempel är behandlingen av de så kallade intersexuella, där man på ett påtagligt sätt kan se hur medicinen och vetenskapen mer eller mindre tvingas lägga 'det naturliga' till rätta.

Alla har ett kön vid födseln, det vet vi med säkerhet. Alla har inte samma kön vid födseln, det vet vi också. Det är dock mindre känt att alla kön inte kan kategoriseras som kvinnligt respektive manligt. Intersexualism är en relativt vanlig företeelse som innebär att en person sedan födseln har svårdefinierbara könsorgan: micropenis/stor clitoris, med/utan vagina, clitoris med testiklar, penis med äggstockar, penis med XX-kromosomer, clitoris och/eller vagina med XY-kromosmer och så vidare i en rad olika kombinationer. Intersexuell är med andra ord en individ vars anatomi har både grundläggande kvinnliga och manliga element. Men vad betyder det egentligen? Om man tittar närmare på könsanatomin i allmänhet, kommer man finna att det inte finns någon enkel, 'naturlig' könsdistinktion att gå efter och på så sätt är vi alla i egentlig mening intersexuella. (Här invänder många att det är enkelt att kategorisera kvinnor och män: kvinnor är de som kan föda barn. Men att gå efter vilka som föder barn och kalla dessa för 'kvinnor' stämmer egentligen inte överens med verkligheten, då det finns både infertila kvinnor och fertila intersexuella 'män'.)

Vad menas då med att ett barn har 'tvetydiga genitalier'? Hur liten måste en penis vara för att vara tvetydig, hur stor är en clitoris för att ses som abnorm? Det enda man egentligen kan utgå från för att finna en definition av intersexualitet är därmed hur ofta läkare anser att det är svårt att fastställa kön på en nyfödd. Amerikanska undersökningar visar på material där läkare ansett att ca 1 av 1.500 nyfödda är intersexuella på grund av utseendet på deras externa genitalier. Om man då även inkluderar de barn som läkare anser ha 'kosmetiskt oacceptabla' könsorgan, exempelvis icke-intersexuella flickor med stor clitoris, ökar siffran drastiskt. Intersexuella barn i Sverige opereras i regel på Astrid Lindgrens Barnsjukhus i Stockholm .

Intersexualism - liksom transsexualism - klassas som en sjukdom som bör botas med hjälp av kirurgiskt ingrepp. Det finns fall av intersexualism där barnets hälsa står på spel, men dessa beror ytterst sällan på genitaliernas utseende, utan på andra, inre omständigheter. Trots detta behandlas intersexualism i allmänhet som ett allvarligt problem som 'för barnets bästa' bör lösas så fort som möjligt. Lösningen är plastikoperationer av olika slag, (re)konstruktion av könsorgan, samt att informera föräldrarna om vilket specifikt kön barnet 'har' och tillsätta eventuellt framtida hormonbehandlingar. Förvisso menar de flesta läkare i det här fallet att barn socialiseras in i sin könsidentitet, ett utgångsläge de delar med konstruktivistiska feministiska forskare. Men de förra utgår även från att könsidentitet är absolut nödvändigt för att ett barn ska få en stabil uppväxt och en känsla av helhet, samt att det finns typiska feminina respektive maskulina drag och ageranden som förknippas med kvinnliga respektive manliga könsorgan. Där feminister försöker visa på nackdelarna med de könsroller som existerar i vårt samhälle och att de inte har något med kroppsliga funktioner att göra, visar läkares inställning på att könsroller är
väsentliga, orubbliga och önskvärda.

Enligt läkarvetenskapen finns det ingen specifik reglering för att bestämma vilket kön ett intersexuellt barn ska tillhöra. Det 'enda' man utgår från är 1) operation bör äga rum så fort som möjligt efter födseln 2) man konstruerar det kön som är 'enklast' utifrån de fysiska faktorer som föreligger varje fall 3) man vill försäkra individen om möjlighet till sexuellt umgänge i vuxen ålder.

I praktiken betyder detta dock att patienten för det första inte har någon möjlighet att själv bestämma utformningen av sitt könsorgan och för det andra att fler intersexuella opereras till kvinnor än till män. Den första effekten handlar självfallet om ett inskränkande av individens valfrihet.  Den andra visar på en både sexistisk och heterosexistisk syn på kön och Sex. Den officiella förklaringen är att det är tekniskt enklare att konstruera en funktionell vagina än en funktionell penis. I en artikel citeras en läkare som frankt påstår att "a functional vagina can be constructed in virtually everyone."

Det ställs med andra ord högre krav på en konstruerad penis, trots att det är relativt enkelt att visa att en vagina är minst lika komplicerad och därmed inte kan vara enklare att konstruera: den ska kunna utsöndra vätska vid sexuell upphetsning, ändra storlek, vara känslig, etc. Det 'hål' som läkare kallar vagina är inget annat än ett hål och kan således inte ge någon sexuell tillfredsställelse.

"Sexuell anpassning" betyder med andra ord olika saker beroende på vilket kön man råkar tillhöra. Den verkliga effekten av dessa rutiner blir att endast de barn med en tillräckligt står penis, utan vagina eller äggstockar, samt med en XY kromosomuppsättning, opereras till pojkar. Alla andra kombinationer anser läkare det nödvändigt att göra till kvinnor.  Tydligen innebär det något väldigt speciellt att vara man, eftersom det kräver en viss storlek på penis och en korrekt kombination av kromosomer, medan kategorin kvinna enligt detta utgångsläge är mindre komplicerad och mer flexibel. Allt som inte uppfyller kriterierna för manlighet (stor penis, XY kromosomer) hänvisas alltså till det 'Andra könet'.  Det är därför ganska talande att läkare anser det ytterst väsentligt att de barn som klarat av 'manlighetstestet' ska genomgå en operation så tidigt som möjligt, för att undvika "traumatic memories of having been castrated" Barn som ska genomgå en konstruktion av clitoris och/eller vagina får däremot ofta vänta tills någon gång mellan den sjunde levnadsmånaden upptill 4 års ålder och ibland även senare. Uppenbarligen verkar ingen oroa sig över att dessa barn ska lida av några traumatiska minnen av att ha blivit könsstympade. Eller så vet läkarna och experterna ända sedan Freuds dagar att kvinnor känner sig kastrerade hur som helst.

Frågan som uppstår är självfallet: varför måste barnen opereras? Svaret kan man eventuellt finna hos queerteoretikern Judith Butler som visar på hur vi dagligen reproducerar kategorierna genom tal och handling, det vill säga att det är performativitet som upprätthåller skillnaderna mellan människor. Detta betyder att det är omöjligt att särskilja mellan kön (fysiskt) och genus (könsroll). Kön konstrueras på samma sätt som genus. Barnmorskans utrop: "Det blev en pojke!" är med andra ord det första skapandet av kön, då uttalandet innehåller information för omgivning hur de ska kategorisera barnets kropp och därmed hur de ska förhålla sig till detta barn framöver.

Problemet är att det inte finns några utarbetade performativa beteenden som vi kan använda när vi ställs inför en person vars könstillhörighet vi inte kan avgöra. Istället försöker vi desperat lägga ihop alla 'feminina' gentemot alla 'maskulina' drag vi kan hitta hos personen, för att sedan kategorisera efter det drag som fick ihop flest poäng. Det är mer eller mindre den metod Socialstyrelsen råder läkare att använda och som förmodligen vi själva skulle använda om vi ställdes inför en könsmässigt svårbestämbar individ. Allt detta bottnar helt enkelt i att vi vill kunna besvara den störande frågan: "Vad är den här personen, egentligen?". Frågan är störande därför att vi på ett konkret och materiellt plan märker att de kategorier vi lärt oss att se som naturliga visar sig vara omöjliga att bibehålla och att vi måste revidera vår syn på den binära oppositionen man-kvinna.

De regleringar som omger intersexualism har skapats för att hantera vad som anses vara ett problem. Sexologer och kirurger är övertygade om att de agerar för barnets bästa. Att föreslå att en operation egentligen inte är nödvändigt skulle förmodligen ses som en omänsklig och cynisk ståndpunkt. Man anser att samhället inte kan låta en individ växa upp som varken kvinna eller man. 'Det' skulle inte ha någon tydlig könsidentitet! Vilket i praktiken självfallet inte innebär mer än att 'det' inte skulle veta vilka leksaker som bör lekas med, vilken yrkeskarriär som är passande, eller vilken ruta som ska kryssas i på officiella ansökningshandlingar. Och framför allt: 'det' skulle inte ha ett namn eller ens ett personligt pronomen, eftersom vårt språk är en grundläggande faktor i den process som skapar manligt och kvinnligt.

Det finns inget som säger att den intersexuella (som förblev intersexuell) skulle ha några problem med sin könsidentitet om inte omgivningen behandlade 'det' som annorlunda, objekt och monster. Att här jämföra med debatten kring homosexuellas rätt att prövas för adoption och inseminering kan vara på sin plats. Intersexuella barn - liksom barn till homosexuella - lär inte drabbas av några större problem om inte 'vi' andra fördömer och pekar ut dom som annorlunda. Ur ett konstruktivistiskt perspektiv finns det helt enkelt ingen rationell nödvändighet att kryssa i en ruta som bekräftar vilket kön du har på blanketter och det finns inte heller någon logisk anledning att veta vilken könskategori ett barn tillhör om det inte är så att man vill se till att detta barn så tidigt som möjligt lär sig vad man bör och inte bör göra på grund av könstillhörighet. Bristen på rationalitet och användbarhet har ingen annan förklaring än den politiskt färgade naturaliseringen av könsskillnader.

Behandlingen av intersexuella är en paradox i ett lagsystem där könsstympning är uttryckligen förbjudet. I de fall där clitoris opereras på flickor för att den anses vara för stor är paradoxen tydlig - vi förkastar de 'icke-västerländska' argument för kvinnlig omskärelse som misogyna, men frågan är på vilket sätt argumenten för att könsstympa en flicka med 'för stor' clitoris skiljer sig från denna, av läkare, förkastade folktro? Även i andra falla av intersexualism handlar det i egentlig bemärkelse om könsstympning, då det inte finns några andra argument för att operera och fastställa könstillhörighet hos intersexuella (eller någon annan individ överhuvudtaget) än just att de ska anpassas till en samhällsnorm - eller en folktro om man så vill.

Sara Edenheim
historiska institutionen vid Lunds Universitet

Refererade verk:
Butler, Judith: Bodies That Matter - on the discursive limits of sex,
Routledge, New York (1993)

Dreger, Alice Domurat: 'Ambigouous Sex' - or Ambivalent Medicine?, The
Hastings Center Report, vol. 28:3, s.24-35 (1998) (även
http://www.isna.org./articles/dregerart.html)

Edenheim, Sara: Lag och Genus - att konstruera biologiskt kön, uppsats
Juridiska institutionen vid Lunds universitet (2001)

Hird, Myra: Gender's Nature - intersexuality, transsexualism and the
'sex'/'gender' binary, Feminist Theory, vol.1(3):347-364 (2000)

Socialstyrelsen redovisar: Fastställelse av könstillhörighet 1978:2
SOU 1968:28 Intersexuellas könstillhörighet


























Barnkroppar under kniven
Det är dags att föra upp intersexuellas situation på den sexualpolitiska agendan, menar Shamefestivalens arrangör Henrik Hirseland.

– Man försökte operera mig till en "riktig" tjej. Jag har räknat till totalt åtta små och stora operationer. Den som är feministiskt lagd bör notera att kvinnors njutning inte spelar så stor roll i det kirurgiska medvetandet, säger Pia, intersexuell flata. Hon berättade om sitt liv och erfarenheter av svensk vårdapparat på Södra teaterns stora scen inför en fullsatt salong under Shamefestivalen 2002.

– Det som var viktigast med dessa operationer var att jag skulle se "normal" ut och att jag skulle kunna bli påsatt av en man. Min egna sexuella njutning spelade mindre roll. Bland annat ville man ta bort min "förstorade" klitoris, men som tur var sa min mor ifrån. Så de grävde ner den nånstans istället och jag kan vara glad att jag fortfarande kan få orgasm. Det är inte alla intersexuella som haft en sån tur. Lustigt nog ser jag idag varken "normal" ut eller kan bli påsatt av en man. Det klagas mycket över kvinnlig omskärelse i afrikanska kulturer, men väldigt få vet om att man även stympar svenska barn efter våra egna idéer om vad som är rätt och fel.

Orden ”intersex”, ”intersexualism” och ”intersexualitet” används om barn som föds med så kallat ”oklart kön” – könsorgan som vid första anblicken varken kan definieras som manliga eller kvinnliga. Ibland går det inte att fatta beslut om könstillhörigheten utan omfattande medicinska utredningar. Statistiken varierar beroende på vem man frågar men enligt uppgifter från medicinsk litteratur rör det sig om drygt tio barn i Sverige per år. Enligt utländska källor har ett av 200 av alla barn som föds någon form av intersexproblematik.

Förekomsten av intersexuella kan ifrågasätta det naturliga i en klar gräns mellan könen och ställa obekväma frågor om vad som krävs för att vara en riktig flicka eller pojke. Tora Hellgren, också hon intersexuell, satt i samma panel som Pia under Shamefestivalen:

– Intersexualism balanserar någonstans emellan sjukdom och olika varianter av kön. Det finns inget sjukt med intersexuella genitalier, men det finns medicinska svårigheter med många syndrom. Det är inte lika lätt som att jämföra med homosexualitet som förr ansågs vara en sjukdom. Intersexualism är svårare, trots att det i mycket också bara handlar om normer. Det jobbigaste har varit att inte hitta information om intersexualism. Genom det döljer man att det finns. Det ska liksom inte finnas intersexuella i vårt samhälle, sa hon i en intervju i tidningen Arbetaren i samband med Shame.

Flera utländska undersökningar och ett fåtal svenska studier understryker vittnesmål likt de från Pia och Tora. Sammantaget visar de att läkarvetenskapen ser tillstånden som sjukdomar och att de oönskade könsdelarna skärs bort för att skapa normala (läs: heterosexuella) flickor och pojkar. I sin strävan att skapa normalitet gör medicinen sin egen tolkning av att konstruera kön och bygger om kroppar rent handgripligen.

Ingreppen görs såklart i all välmening men bottnar enligt feministiska kritiker i en heteronormativ och sexistisk människosyn. Könsorganen anpassas till heterosexuellt penetreringssex – mindre hänsyn tas till andra begärsinriktningar och former av sexuell stimulans. Den kvinnliga fallosen får inte vara större än ett visst antal millimeter så att den inte sticker läkaren eller de anhöriga i ögat genom att antyda manlighet i fel kropp. Kvinnlighet är i regel enklare att skapa eftersom kvinnlighet inom medicinen, som i så många andra sammanhang, definieras utefter brist och avsaknad. De flesta intersexuella görs därför om till flickor.

Liknelsen med könsstympning – d.v.s. avlägsnandet av delar av barns könsorgan i syfte att konstruera genus och forma och kontrollera främst kvinnors sexualitet – må halta en smula men är relevant. Internationella intersexorganisationer som Intersex Society of North America (ISNA) och Bodies Like Ours instämmer i jämförelsen. De vill däremot tona ner de queerteoretiska aspekterna av frågan, till förmån för ett långsiktigt arbete för rättigheter till adekvat sjukvård utifrån sina egna perspektiv och behov. Resultaten av behandlingarna är svåra att förutse och många intersexuella knutna till ISNA vittnar om både psykiskt och fysiskt lidande. ISNA vill att man väntar med alla medicinska ingrepp som inte avser barnens fysiska hälsa, tills de berörda själva kan välja. Anhöriga till intersexuella barn hamnar i en svår krissituation där invanda föreställningar om världen som uppdelad i manligt och kvinnligt ifrågasätts och vänds upp och ned. De enda som idag erbjuder en lösning på problemen är läkarna

Dessa frågor måste lyftas ur sin medicinska och akademiska isolering och tas upp av fler samhällsaktörer än enbart läkare. Frågan om hur intersexuella behandlas är kontroversiell. Att tala om ämnet kan vara svårt och förknippat med problem för många engagerade och berörda. De smärtsamma minnena och skammen för den egna kroppen gör att många intersexuella inte vill rota i det som gör för ont. Idag är det främst inom feministiska delar av akademin och bland HBT-rörelsens radikaler som intresset utanför klinikerna finns. De stora HBT-aktörerna RFSL, RFSU eller Pridefestivalen har ännu inte någon officiell ståndpunkt i frågan.

Shamefestivalen är den enda HBT-aktör som hittills fört upp intersex högt på dagordningen. Två år i rad ordnade vi filmvisningar och seminarier som belyste frågan på olika sätt. Året efter Pia och Toras framträdande på Södra teatern hölls den tredje Shamefestivalen på Kulturhuset i Stockholm. Betsy Driver, ordföranden i amerikanska Bodies Like Ours, höll en inledande föreläsning. Efteråt deltog två av de ansvariga läkarna från Astrid Lindgrens barnsjukhus, Martin Ritzén och Kerstin Hagenfeldt, i en debatt om intersex. Deltog gjorde även representanter från Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Hagenfeldt, som själv är engagerad mot kvinnlig könsstympning i andra kulturer, avfärdade könsstympningsparallellen bestämt. Hon menade att de som läkare ”verkligen inte sysslar med att förkväva en kvinnlig sexualitet”. Uttalandet ifrågasattes av flera intersexuella kvinnor i publiken.

Martin Ritzén hävdade han inte kände till en enda förälder som avböjt erbjudandet om att könskorrigera sitt barn. Detta belyser både de anhörigas hjälplöshet och läkarens makt i sammanhanget. Då inga alternativ till behandlingarna eller till den medicinska synen på kön och sexualiteter erbjuds av en tredje part är det inte konstigt att de flesta nyblivna föräldrar gör allt för att deras barn ska bli så normalt och friskt som möjligt. Under panelsamtalets gång blev det tydligt hur läkarnas bristande kunskaper i genusfrågor omöjliggjorde en vidare diskussion om tolkningsföreträde, makt och kön. Debatten avslutades med ett gemensamt konstaterande från alla deltagare om att ytterligare information om intersexualism är nödvändig och att en intresseorganisation som driver dessa frågor bör  bildas. Frågan är av vem

Vi som gjorde Shamefestivalen har framhållit vikten av alliansbyggande mellan marginaliserade grupper och pekat på de nödvändiga solidariska banden mellan till exempel sexarbetare, homosexuella och intersexuella i frågor som kan tyckas kontroversiella och svåra. Shame tog på detta sätt ett av de första stegen i ett bredare informationsarbete om intersex i Sverige men kan i mina ögon inte åstadkomma mer. Vi nådde mestadels en smal och redan påläst publik och har – trots nära samarbete med intersexuella – inte mandat att föra deras talan. Det är dags att lämna över till aktörer med mer makt, resurser och inflytande

I HBT-sammanhang lämnar det kvar kolosserna Pride, RFSL och RFSU. Pride har hittills inte gjort frågan till sin så att det märks i bruset innanför stängslet i Tantolunden. Enskilda prideaktivister har däremot informerat om intersexuellas situation på eget initiativ inom ramen för festivalen de senaste åren. Detta arbete är viktigt men frågan är om de intersexuella främst behöver kopplas ihop med ännu en festival.

RFSL – Riksförbundet för sexuellt likaberättigande – är kluvet. Många aktivister ser gärna att RFSL aktivt driver frågan men Förbundsstyrelsen är tveksam till om detta verkligen är en fråga för RFSL Det lär dock finnas ett kongressbeslut om att utreda intersexuellas problem och man väljer att nämna intersexuella i det transpolitiska programmet som antogs på kongressen 2004. Intersexuella omnämns här som ett något oklart bihang till transpersoner.

Skulle intersexuella kunna omfattas av RFSL:s sexuella likaberättigande? De sexualiteter som intersexuella skulle kunna utveckla med hjälp av sina annorlunda kroppar, strävar läkare och statsapparat att radera från jordens yta. Sexuellt likaberättigande kan här tyckas vara på sin plats. Men går det att uppnå ett likaberättigande genom att införliva intersexuella i transbegreppet? När barnen föds intar de förvisso en ofrivillig transposition och många intersexuella skaffar sig en transidentitet senare i livet, andra byter det kön de fått sig tilldelat och passerar en fas av transsexualism någon gång i livet.

Amerikanska ISNA menar dock att kopplingen till transbegreppet inte är självklar. Intersexuella har unika behov som inte alltid är jämförbara med transpersoners. Därför föredrar ISNA att HBT-organisationer inte inkluderar intersex i transbegreppet utan rekommenderar att tydligt skilja frågorna åt. Är det kanske dags att lägga till ett ’I’ i HBT? Det var inte länge sedan transaktivisterna fick kämpa sig in i RFSL. Organisationen sågs då av många medlemmar som ett renodlat homoförbund. Om intersexuella är nästa åsidosatta grupp RFSL vill bjuda in bör diskussionen föras snarast bland aktivister och på nästa kongress. Problemet verkar vara att de intersexuella själva inte knackar på dörren.

RFSU – Riksförbundet för sexuell upplysning – har det mest genomtänkta idéprogrammet bland svenska sexualpolitiska organisationer i modern tid. Fria från identitetspolitikens begränsningar bedriver de även ett framgångsrikt arbete mot könsstympning. Lägg därtill att de bedriver informationsarbete om sex- och samlevnadsfrågor, sammantaget med att RFSU har stor trovärdighet bland vårdpersonal och inom skolväsendet, gör att de i mina ögon bör kunna göra frågan till sin. Inte föra intersexuellas talan, men likväl agera samhällsinformatör och en motvikt till medikaliseringen av mänsklig mångfald. Kunskapen om frågan inom RFSU är i dagsläget begränsad men intresset finns att föra upp frågan till nästa kongress nu i maj. Sexuell upplysning kan tyckas vara på sin plats.

I Sveriges riksdag har det motionerats minst två gånger om att utreda ”intersexuellas situation”. Det är främst Miljöpartiet och enstaka Vänsterpartister som agerar, utan draghjälp från HBT-rörelsens stora aktörer. Motionerna har dessvärre avslagits, men den senaste resulterade trots allt i ett riksdagsbeslut om att bolla över frågan till Folkhälsoinstitutet. De har i sin tur fått i uppdrag att ta fram ett kunskapsunderlag om HBT-personers hälsa som ska leda fram till förslag på riktade åtgärder vad avser forskning, lagstiftning och praktiska rekommendationer på området. Folkhälsoinstitutet har, till skillnad från RFSL, valt att införliva intersexuella i transbegreppet men tar hänsyn till ISNA:s kritik och särskiljer noga de båda frågorna. Det återstår att se vad resultatet av detta kunskapsunderlag kan bli. Arbetet ska vara klart hösten 2005.

Intersexuella håller kanske sakta på att föras upp på den etablerade sexualpolitiska agendan. Men det är lång väg kvar. I avvaktan på att RFSL och RFSU ska ta ställning och på resultatet av Folkhälsoinstitutets utredning, återstår informationsarbetet på aktivistnivå. Några av de krav som i mina ögon bör drivas är att föräldrar till barn med intersexproblematik i framtiden bör slippa att enbart möta den medicinska världens syn på kön och sexualitet då den bekönade världen ställs på ända. Samtalsmöjlighet med en tredje part och informationsmaterial som kan belysa situationen ur ett icke-medicinskt perspektiv är därför av stort vikt. För att detta ska gå att genomföra bör läkare sluta betrakta intersex som medicinska akutfall och på sikt omförhandla medicinens traditionella uppfattningar om kön och sexualiteter. Att vänta med onödiga medicinska ingrepp tills de berörda själva kan välja, att erbjuda anhöriga saklig och opartisk information samt barnen den vård de har rätt till bör vara målet.

Henrik Hirseland är genusvetare, föräldraledig barnskötare och programansvarig för Shamefestivalen.

Källor:

Alice Dreger: Hermaphrodites and the Medical Invention of Sex. 1998.
Alice Dreger: Intersex in the Age of Ethics. 1999.
Anne Fausto-Sterling: Sexing the Body – Gender politics and the construction of sexuality. 2000.
Henrik Hirseland: Den lämpligaste könstillhörigheten - En analys av den svenska medicinska diskursen om barn med atypiska kön. 2004.
Suzanne Kessler: Lessons from the Intersexed. 1998.
Intersex Society of North America: www.isna.org
Bodies Like Ours: www.bodieslikeours.org





















Kvinna, man eller mittemellan?
Om hermafroditernas plats i samhället

”När jag reste genom Vitry-le-François såg jag en man som biskopen i Soissons hade gett namnet Germain vid konfirmationen, men som alla invånarna där hade sett och känt som en flicka vid namn Marie tills hon blev tjugotvå år gammal. Nu gick hon omkring med yvigt skägg och var gammal och ogift. Han berättade att när han en gång tog sats för att göra ett hopp så kom hans manliga organ fram; och flickorna på orten sjunger fortfarande en visa där de varnar varandra för att ta stora skutt, för då kan de bli pojkar precis som Marie Germain.”

Den franske 1500-talsförfattaren Michel de Montaignes berättelse om Marie Germain är bara ett av många exempel på hur hermafroditer skildrats i den västeuropeiska litteraturen – som kuriosa eller missfoster. På Montaignes tid var människor inte helt främmande för tanken att en flicka kunde förvandlas till en pojke, eftersom kvinnor betraktades som ett slags ofullkomliga män. Den motsatta förvandlingen antogs däremot inte kunna inträffa. Gaspard Bauhin, en samtida till Montaigne, förklarade detta med att naturen alltid strävar mot det perfekta och aldrig gör det perfekta operfekt.

Vår nutida föreställningsvärld är en annan. Flickor kan inte längre förvandlas till pojkar. Kvinnor och män har blivit distinkt åtskilda kategorier, nästan olika arter, den ena från Venus, den andra från Mars, och mellan dem finns bara tomma rymden. Enligt en vittspridd uppfattning bestäms vårt kön en gång för alla i befruktningsögonblicket, när spermien levererar antingen en X- eller en Y-kromosom. I denna föreställningsvärld finns ingen plats för hermafroditer. När ett nyfött barn inte genast kan könsbestämmas skapar detta stor förvirring hos föräldrarna, som inte vet hur de ska förhålla sig till ett könlöst barn. Alla små rosetter är ju antingen rosa eller blå. Barnen ”korrigeras” därför tidigt genom kirurgiska ingrepp som inte nödvändigtvis kan motiveras medicinskt.

Vad är egentligen hermafroditism? Terminologin kan vara förvirrande. Vissa författare använder ordet hermafroditism för alla olika tillstånd där den fysiska könstillhörigheten är oklar eller otypisk, medan andra skiljer mellan äkta hermafroditism och pseudohermafroditism. Äkta hermafroditism innebär då förekomst av både äggstocks- och testikelvävnad, vilket är ytterst sällsynt. Pseudohermafroditism innebär att individen bara har ett slags könskörtlar, men yttre könsorgan som mer eller mindre avviker från det förväntade. Ofta används ordet intersexualitet i stället för hermafroditism, bland annat för att det uppfattas som mer politiskt korrekt. Här kommer jag att hålla mig till ordet hermafroditism, som knyter an till en lång medicinsk och litterär tradition.

Det finns många typer av hermafroditism hos människan och ännu fler bakomliggande orsaker. Oftast handlar det om att fostret påverkats av hormoner på ett avvikande sätt. Den biologiska skillnaden mellan pojkar och flickor är nämligen inte så stor som man vanligen vill tro. Fram till den åttonde veckan har pojkfoster och flickfoster likadana könsdelar. Om de därefter påverkas av könshormonet testosteron utvecklas penis och pung, i annat fall klitoris och blygdläppar. Detta gäller oavsett om kromosomuppsättningen är manlig eller kvinnlig.

Marie-Germain i Montaignes essä hade knappast blivit pojke till följd av ett alltför stort skutt. Troligen hade hennes förvandling tagit lite längre tid och orsakats av brist på enzymet 5-alfareduktas. Detta tillstånd är ärftligt och varierar därför i frekvens mellan olika befolkningsgrupper. I några isolerade bergsbyar i Dominikanska republiken har det kommit att bli ganska vanligt och de drabbade kallas i folkmun för ”huevodoces”, dvs. ”de som får kulor vid 12”. Trots att dessa barn har manlig kromosomuppsättning leder frånvaron av 5-alfareduktas till att de yttre könsorganen inte blir manliga utan kvinnliga. Inne i buken finns emellertid testiklar, vilka vid puberteten börjar avge testosteron i stora mängder. Rösten blir djupare, musklerna växer och klitoris förstoras till en liten penis. Flickorna förvandlas till ynglingar.

Det har länge funnits misstankar om att könshormonerna inte bara påverkar könsorganens utveckling utan också hjärnans. De få någorlunda entydiga skillnader mellan mäns och kvinnors hjärnfunktioner som kunnat konstateras, som mäns bättre förmåga till spatialt seende och kvinnors bättre verbala förmåga, brukar tillskrivas könshormonernas inverkan under fosterstadiet. Även pojkars förkärlek för vilda lekar och flickors intresse för dockor förklaras ofta på detta sätt. Ibland menar man till och med att själva könsidentiteten och den sexuella inriktningen präglas av hormonbalansen i moderlivet.

Djurförsök har visat att hormonerna verkligen påverkar hjärnans utveckling under fosterstadiet och även har effekt på det vuxna djurets beteende. Om man exempelvis injicerar manligt könshormon i ett honfoster av rhesusapa kommer hon efter födseln att sälla sig till de unga hanarna och delta i deras vilda lekar. Det är emellertid svårt att direkt överföra sådana resultat till människan, som tenderar att bete sig mindre förutsägbart.

Av detta skäl är hermafroditerna som manna från himlen för forskarna. Särskilt intresse har riktats mot barn med den ärftliga rubbning som brukar kallas CAH (congenital adrenal hyperplasia) och som innebär att binjurarna under fosterstadiet producerar höga halter av manligt könshormon. Detta gör ingen skillnad för ett pojkfoster, men hos flickfostret förenas blygdläpparna mer eller mindre fullständigt till en pung medan klitoris växer och kan utvecklas till en liten penis. En mängd mellanformer finns. Flickebarnet har dock både äggstockar och livmoder samt en slida som ofta mynnar tillsammans med urinröret. Tidigare i historien har säkert många sådana barn växt upp som pojkar utan testiklar, men i våra dagar brukar CAH-flickor som regel ”korrigeras” kirurgiskt strax efter födseln och få medicin som minskar testosteronproduktionen. De får då en normal kvinnlig pubertet och kan också få barn.

Här har forskarna alltså tillgång till en grupp barn med kvinnlig kromosomuppsättning, kvinnliga könskörtlar, kvinnliga yttre könsorgan (om än efter viss justering) och kvinnligt socialt kön, vilkas hjärnor utvecklats under inverkan av förhöjda halter av manligt könshormon. CAH-flickorna är därmed perfekta modellorganismer för den som vill studera biologins respektive miljöns påverkan på barns könsspecifika beteende och de figurerar också i ett stort antal studier. Psykologerna Anke Ehrhardt och John Money var pionjärer på området under 1960-talet, och de har fått många efterföljare, senast Uppsalapsykologen Anna Servin. I stor utsträckning har forskarnas misstankar bekräftats. CAH-flickor är i relativt stor utsträckning ”pojkflickor” med förkärlek för sport och vilda lekar. De leker mindre med dockor än andra flickor och de har oftare en pojke som bästa vän. Dessutom presterar de bättre än andra kvinnor i test av det spatiala seendet, där män brukar ha särskilt stora fördelar framför kvinnor. Anna Servin kunde till och med visa att flickor med svår CAH, de som påverkats av mest manligt könshormon under fosterstadiet, betedde sig mer som pojkar än de med lätt CAH.

En annan grupp av hermafroditer som blivit föremål för forskarnas intresse är kvinnor med androgenokänslighet. Dessa kvinnor har manlig kromosomuppsättning och testiklar i buken, men eftersom cellerna saknar förmåga att känna igen testosteron blir kroppen till det yttre kvinnlig. Det faller sig också naturligt att ge dessa barn en kvinnlig könsroll. Ingen blir förvånad över att de sedan också beter sig kvinnligt, eftersom detta lika gärna kan bero på uppfostran som på frånvaron av testosteronpåverkan. Det intressanta är emellertid att androgenokänsliga kvinnor uppvisar sämre resultat på test av det spatiala seendet än vanliga kvinnor. Detta stöder teorin att hjärnans utveckling påverkas av testosteron, eftersom detta hormon finns även hos kvinnor.

Så har hermafroditerna förvandlats från litterär kuriosa till värdefulla studieobjekt för vetenskapen. Men vem bryr sig egentligen om dem? Har de någon möjlighet att få uppskattning för sin särart, utanför psykologernas laboratorier? I USA har hermafroditer förenats i organisationen Intersex Society of North America (ISNA) och gått till attack mot rådande läkardoktriner om att hermafroditiska barn kirurgiskt måste ”korrigeras” till normala pojkar och flickor. För dem är dessa ingrepp inget annat än könsstympning. Hermafroditerna i ISNA kräver dels sin rätt att vara annorlunda, dels att föräldrarna inte ska få fatta beslut om sådana ingrepp som är kosmetiskt snarare än medicinskt motiverade. Det händer nämligen att barnet senare i livet inte finner sig till rätta i sin korrigerade kropp.

Medan homosexuella och transsexuella länge kämpat för sina rättigheter har hermafroditerna just inlett sin kamp för erkännande. I Sverige är de fortfarande osynliga, förutom i ett eller annat forskningsprojekt. Eftersom hälsan tiger still kan detta givetvis vara ett uttryck för att alla svenska hermafroditer är nöjda med de livsavgörande beslut som i ett tidigt skede fattats av läkare och föräldrar. Annars är det förmodligen bara är en tidsfråga innan de kommer ut och tar strid för rätten att vara – annorlunda.

GUDRUN NORSTEDT
Västerbottens-Kuriren 5 januari 2000